Du skulle varit där//You had to be there-Nils Svensk

On March 18th 2020 the title of this exhibition: Where You Stand, took on a radically new meaning. The closure of HDK-Valand’s campus stopped us in our tracks (1). Two weeks away from opening, an exhibition of new work by students. In a temporary exhibition space, that we’d never used before, we were due to present a body of work speaking to and of this place, developed specifically for this site and context.

Absence, distance and transference, have become important points of departure for this iteration of a biennial collaboration that intends to engage with the site specific. Here, as with so many exhibitions this spring, the rug has been swept from under our feet yet the 2020 BFA 1 of HDK-Valand has remained standing. The shared experiences of presence can perhaps be turned into an experience of sharing at a distance. Like everyone else in the world we have had to adapt to the times.

“ You get what you want
When you just
Want what you get” (2)

Our adaptation, or part of it, is now in front of you. It is an exhibition, on paper or a screen. Instead of inviting you into our exhibition space, this has been sent to you, in one way or another. To where you stand.

Where we should have been, the specific site: Gislaved, the municipality and town. The history and present of the place is the point of departure from which further research undertaken, tied this exhibition into the fabric of the community. Works that speak to and of its particularities, creating new meanings and illuminating old ones. The work was intended to ‘take place’ and the exhibition to become one, a shared place and experience
— You had to be there.

Den 18:e mars 2020 fick utställningstiteln: Där du står, en radikalt ny innebörd. Stängningen av HDK-Valands campus stoppade oss där vi stod 1. Två veckor från öppningen av en utställning av studenternas nya verk. I ett tillfälligt utställningsrum som vi aldrig tidigare använt, skulle vi visa verk som talade till och om den platsen, skapade särskilt för detta sammanhang.

Frånvaro, distans och överföring, har blivit viktiga utgångspunkter i årets upplaga av detta biennala samarbete vars syfte är att ta sig an det platsspecifika. Här, precis som med många andra utställningar denna vår, har mattan dragits undan våra fötter ändå har 2020 års BFA 1 på HDK-Valand hållt sig stående. De delade upplevelserna av närvaro kan möjligtvis ersättas av en upplevelse av att dela på distans. Som alla andra i världen har vi behövt anpassa oss till tiderna.

“ You get what you want
When you just
Want what you get” (2)

Vår anpassning, eller en del av den är nu framför dig. Det är en utställning, på papperet eller på skärmen framför dig. Istället för att bjuda in dig till vår utställningslokal, har vi skickat den till dig, på ett eller annat sätt, dit du står.

Där vi skulle ha varit, den specifika platsen: i Gislaved, kommunen och tätorten. Platsens historia och samtid är utgångspunkten från vilken ytterligare efterforskningar knyter utställning till samhället. Verk som talar till och om dess egenheter, skapar nya meningar och belyser gamla. Verken var tänkt att ta plats; äga rum och utställningen att bli en, en delad plats och upplevelse – du skulle ha varit där.

1. As measures taken to prevent the spread of Covid-19 and protect students and staff at HDK-Valand entail that all teaching is moved to online platforms. The students’ studio spaces are closed along with the rest of campus. Since then students have been given limited access to the spaces. //
Då de mått och steg som vidtagits, för att skydda studenter och personal från spridningen av covid-19, innebär att undervisningen sker på distans har studenternas ateljéer stängts tillsammans med resten av campus. Sedan stängningen har studenterna återfått en begränsad tillgång.
2. Stina Nordenstam – Everyone Else in The World, from This Is Stina Nordenstam, Independiente Records, 2001. https://youtu.be/7jwaPoMNkx4?t=99

 

The exhibition space that was selected is a disused part of the old rubber factory. It is at the centre of Gislaved’s industrial history, situated at the shore of the river Nissan which runs through the town, and through many of the works in this exhibition, still powering the industry. The space is vast, several rooms that have been emptied but not renovated. This space is now used, only by a group of local artists, Konst:fabriken, who fill the space with a wonderful exhibition, a kind of art fair once a year (3). The surrounding building, a factory complex several times the size of the exhibition space, still houses the rubber factory, Gislaveds Gummi, as well as several small businesses, an archery club, artists studios, a karate dojo and the Finnish society etc. We have included a series of photos of the intended exhibition space, they show nothing of the life that goes on around it, in the building, the town or the surrounding countryside. Visiting the exhibition that would have been more or less apparent.

Speaking of the place some of the works in this exhibition capture fragments of that life. Marie Florin involved the women of Gislaved’s handicraft society in Our hands made all of this. Their voices are joined together in her audio piece, like the crocheted doilies in her sculpture. Linnea M.F. Larsson’s Circlepit 371, where Gislaved’s hardcore punk scene is explored seems to activate a dormant culture, a sleeper cell beneath the ordinary. Superficially they appear quite separate, yet the same D-I-Y culture inhabits these pieces. What can come out of our work, when it is our own — not industrialised.

Gislaved nevertheless remains an industrial community, shaping itself around the industries that inhabit it and changing with them over time. Iron and leather, then
rubber, now plastics, automatization and lego production. The labour intensive processing of materials shifting
towards the immaterial, intellectual property and the programming of machinery. The hands moving away from the materials, to the cranks and levers and on to the keyboard.

Den utställningslokal vi valt är en utrymd del av den gamla gummifabriken, som är central i Gislaveds industriella historia. Den är belägen på stranden till Nissan som flyter genom orten såväl som många av verken i utställningen, och som fortfarande ger kraft till industrin. Lokalen är vidsträckt, flera rum som tömts men inte renoverats. Dessa rum används för närvarande, endast av en grupp lokala konstnärer; Konst:fabriken. De fyller lokalerna med en underbar utställning, ett slags konstmässa en gång om året. De övriga byggnaderna, ett industriellt komplex som är avsevärt större än utställningslokalerna, hyser fortfarande gummifabriken Gislaveds Gummi, såväl som många andra mindre företag, en bågskytteklubb, en karatedojo och Finska föreningen etc. Vi har inkluderat en samling bilder av utställningslokalen, de visar ingenting av livet som pågår runtomkring, i byggnaden, på orten eller i den omgivande landsbygden. Vid ett besök i utställningen hade allt detta varit mer eller mindre uppenbart.

En del av verken som talar om platsen delger fragment av detta liv. Marie Florin involverade kvinnorna i Gislaveds hemslöjdsförening i sitt verk Våra händer har gjort allt detta. Ljudet av deras röster vävs samman i hennes ljudverk, på samma sätt som de virkade spetsdukarna som ingår i hennes skulptur. Linnéa M.F. Larssons Circlepit 371, där Gislaveds hardcorepunkscen utforskas verkar väcka en sovande kultur, en slumrande falang under det vardagliga. Ytligt framstår dessa verk som mycket disparata, men samma gör det själv-kultur besjälar dem. Vad kan komma ut av vårt arbete, när det är vårt eget – inte industrialiserat.

Emellertid förblir Gislaved ett industrisamhälle, format av de industrier som finns här och i förändring med dem genom tiderna. Järn och läder, sedan gummi, och nu plast, automation och legoproduktion. Arbetsintensiv produktion och materialbearbetning skiftar mot det immateriella, mot intellektuell egendom och programmering av maskiner. Händerna flyttas från materialet, till vevar och spakar, och vidare till tangentbordet.

3. http://konstfabrikengislaved.se/ On the first weekend of October every year cancelled 2020, due to return in 2021. //
Den första helgen i oktober varje år. 2020 års upplaga är inställd men utställningen återkommer 2021.

 

Sally Karlsson’s Manpower: The human machine suggests that something was consumed by this, the motion (forward?) that chews up the working body, and something is spat out at the end a remnant in the empty factory. Now however we are shut out, and shutting you out, from our intended place, by circumstance or as Ti Karlsson’s Crowrona – a fable seems to suggest, the consequences of our actions the space that was emptied of workers is empty of art work.

At this time, other work spaces are emptied too, classrooms, auditoriums, meeting rooms, and offices, the studios at HDK Valand. Instead our homes are colonised by labour, kitchen tables turning into desks. Reshaping and adapting is the nature of industry; emptying and refilling.

In Gislaved factories are built and rebuilt. In some cases abandoned, being too specific, impractical or large. Most empty spaces are soon occupied by new ventures. It is a process not dissimilar to the transformation of this exhibition, the form is destroyed but the substance remains. The destruction of the object or of its elements, shown as a ritual in Anna Holmberg’s Four little lambs, is not so definitive. It is a transition, not from the material but of the material, into a new form or idea. Plastics, that have long been the staple of Gislaved’s industrial production are characterized precisely by this ability. Everywhere: they embrace us through our furniture, preserve our food, administer and package our medicine and clothes our bodies. Plastics make up the world that we live in, as well as a floating island of garbage in the sea. This island is as big as a seventh continent. What bodies inhabit it? The past is as distant as the future by Lisa Broms is a vision and a version of this. Out of one body into another, the immaterial as material — a matter-of-thought rather than matter-of-fact; the digital, the cloud, this exhibition is also flesh. Joseph Linderoth’s Future history: The new human body lets us glimpse this possibility.

Sally Karlssons Manpower: Den mänskliga maskinen verkar föreslå att denna rörelse (framåt?) tuggar i sig den arbetande kroppen och spottar ut något, en rest i den tomma fabriken. Nu är vi utestängda, och vi stänger ut er från den utställningslokal vi funnit. Beror det på omständigheterna eller som Ti Karlssons Crowrona – en fabel antyder konsekvenserna av vårt handlande. Byggnaden som en gång tömts på arbetare är nu också tom på konstverk.

I detta nu, står även andra arbetsplatser tomma, klassrum, hörsalar, mötesrum och kontor, ateljéerna på HDK-Valand. Istället är våra hem koloniserade av arbete, våra köksbord blir till skrivbord. Omformning och anpassning är industrins natur; att tömma och fylla.

Gislaveds fabriker byggs och byggs om. I vissa fall överges de, när de är för specifika, opraktiska eller stora. De flesta tomma lokaler är snart övertagna av nya företag. Det är en process inte olik transformationen av denna utställning, formen är förstörs men substansen kvarstår. Förstörelsen av ett objekt eller av dess element, visas likt en ritual i Anna Holmbergs De fyra små lammen, utan att vara definitiv. Den är en övergång, inte från material men det materiella, till en ny form eller idé. Plaster som länge varit grunden i Gislaveds industriella produktion, karaktäriseras av precis denna förmåga. Överallt omfamnar de oss de finns i våra möbler, förvarar vår mat, hanterar och paketerar vår medicin och klär våra kroppar. Plast utgör världen vi lever i, så väl som en flytande ö av skräp i havet, denna ö är stor som en sjunde kontinent. Vilka kroppar bebor den? The past is as distant as the future av Lisa Broms är en vision och en version av detta. Ut ur en kropp in i en annan det immateriella som material – något tänkt snarare än gjort: det digitala, molnet, denna utställning är också kött. Joseph Linderoths Future History: The new human body låter oss skymta denna möjlighet.

Site specific to an unspecified site: the ideas are loosened from their substrate, continuing to speak of a place, they might still imagine a context (perhaps you will imagine the same from the photos). These works being severed from their intended space, from the context that they were made for and which to some extent made them have instead found new places, become site specific to your lap, next to the coffee cup on your desk, or the unopened rest of the mail on your kitchen table.
Trying to understand our displacement, I am reminded
of a work by Carsten Höller The Baudouin Experiment:
A Deliberate, Non-fatalistic, Large-scale Group Experiment
in Deviation. This participatory work that has been enacted a number of times since its conception in 2001, consists of isolating 100 people from the world for 24 hours. They are confined together, provided with amenities but not instructions and completely incapacitated. They are together in this confinement, in a shared space there are no recordings or transmissions of what happens during the experiment. (4)
Under the terms of various closures, lockdowns and
quarantines most of the worlds population now finds
itself similarly incapacitated, yet we are inversely isolated; we may share anything except space. A space, depending on its size and accessibility can generally be shared quite
freely (for) as long as it exists. But spaced experiences such as exhibitions, concerts, performances or the light over a certain landscape on a certain day, translate very badly. However excellent the documentation, brilliant the recording, lengthy the explanation or masterful the painting, it is always far from the original. It may be art and an original in (if not of) itself — but this is not the place.

Platsspecifik till en ospecificerad plats: idéerna är lösgjorda från sina substrat, fortfarande talar de om en plats, de kanske fortfarande föreställer sig en kontext, (kanske du föreställer dig samma från bilderna). Dessa arbeten som skilts från sin tilltänkta plats, från kontexten som de skapats för och som till viss del skapade dem, blir platsspecifika till ditt knä eller intill kaffekoppen på ditt skrivbord, den oöppnade posten på ditt köksbord. När jag försöker förstå vår förskjutning, påminns jag om ett verk av Carsten Höller The Baudouin Experiment: A Deliberate, Non-fatalistic, Large-scale Group Experiment in Deviation. Detta deltagarbaserade verk som uppförts ett antal gånger sedan sin tillkomst 2001, består i att isolera 100 människor från världen i 24 timmar. De är inspärrade tillsammans, försedda med alla bekvämligheter men inte instruktioner, och komplett avskärmade från omvärlden. De är inspärrade tillsammans, på en delad plats, utan inspelningar eller utsändningar av vad som händer under experimentet. (4) Under de olika stängningar, inspärrningar och karantäner som pågår är större delen av världen på ett liknande sätt handlingsförlamad, men isoleringen är inverterad; vi kan dela allt förutom en plats. En plats, beroende på dess storlek och tillgänglighet kan generellt delas fritt så länge den existerar. Men upplevelser såsom utställningar och konserter, uppträdande eller ljuset över vissa landskap på vissa dagar, översätts dåligt. Oavsett hur väldokumenterat, briljant inspelat, ingående förklarat eller mästerligt målat, är det långt ifrån originalet. Det kanske är konst och kanske ett original i (om inte av) sig självt – men detta är inte platsen.

4. McGivern, Hannah, The Art News Paper, 17.03.31.

 

Mille Holtegaard and Erik Ernsäter both transfer parts of Gislaved as a place. Ernsäter’s The longing for the ghost, is a concrete experience of place captured in walks, images and sounds abstracted, yet specific. Holtegaard inverts this process, never visiting Gislaved during the research phase of our project. The basis for Requiem was always distance, it is built upon what might be experienced of a place from afar. An experience that is superimposed on what is close to the spectator, if not Gislaved then for instance Copenhagen. The context of the work, or to be precise the experiencing of the work, remains tethered to the material, to the visceral experience of the world. Stella Dieden Richter’s Keep me wet: parted draws us in to this. The precise feeling of mud giving way to the weight of a tire or a foot is precisely what is lost in the immaterial, yet from experience we know it.


With this exhibition on paper, we have had to turn around suddenly and asked for conceptualisation, for description, for re-working and transformation, for new modes of presentation and address to the audience. The remaining question is whether this transformed state is a shadow of the work, whether it overshadows the work, or if this in fact has become the work. Caroline Uggla’s Internal motion reshapes the industrial material into organic forms that transform the factory space without activating it. This work and a few others apparent documentations cast another shadow, one of doubt. We may insist that this is in fact an exhibition but a question remains. Not the trivial conundrum: ‘is this art?’ But the interesting question — is this the art?

Mille Holtegaard och Erik Ernsäter överför delar av platsen Gislaved. Ernsäters The Longing for the ghost är en bestämd upplevelse av en plats, fångad i promenader, bilder och ljud abstraherad, ändå specifik. Holtegaard inverterar processen, genom att inte besöka Gislaved under forskningsdelen av vårt projekt, utgångspunkten för Requiem var alltid avstånd, det är byggt på vad som kan upplevas av en plats på distans. En upplevelse som kan appliceras över vad som är nära betraktaren, om inte Gislaved då till exempel Köpenhamn. Verkets sammanhang eller för att vara precis, upplevelsen av verket förblir fjättrad vid det materiella, den brutala upplevelsen av världen. Stella Dieden Richters Håll mig våt: delad drar in oss i detta. Den specifika känslan av gyttja som ger vika under tyngden av ett däck eller en fot är precis vad som är försvunnet i det immateriella, ändå kan vi uppleva det av erfarenhet.

Med denna utställning på papperet, har vi fått byta riktning och be om koncept och beskrivningar om omarbetningar och transformationer nya sätt att presentera och att tilltala publiken. Den kvarvarande frågan är om denna förvandlade form är en skugga av verket, ifall det överskuggar arbetet, eller ifall det har blivit själva verket. Caroline Ugglas Internal motion omformar det industriella materialet till organiska former som förvandlar fabriken utan att aktivera den. Detta verk och vissa andra dokumentationer kastar en annan skugga, en av tvivel. Vi kan framhärda i att detta är en utställning, men en fråga kvarstår. Inte den triviala frågeställningen ’är detta konst?’ men den intressanta frågan – är detta konsten?

A transition or a translation, is never without loss. This exhibition was intended for a place and a space. Now the works have been ripped from that context. Some of what would have been shared experiences will be replaced by solitary ones, and the common knowledge, the hard fact of the work in the space has become a whisper. Viggo Mattsson’s Drag me backwards forward forever deals directly with that, with the place as it is here — G I S L A V E D. What is in a name (once a brand) as a material fact in itself, not an echo but a word steeped in meaning; an untranslatable concept.

VR-exhibitions, online viewing rooms, live streamed guided tours, all fall very short compared to being there — really you have to be there to understand. This is the case for Woodstock ’69 and for our exhibition. The reason I wanted to write about Carsten Höller’s experiment is only in part its play on isolation, but a much more important reason is that, I was never there. It is largely through Claire Bishop’s influential text the Social Turn (5) that the influence of Höller’s work extends farther than those 100 people locked in the Atomium. (Although one really had to be.) Along with almost everyone who knows about and talks about this work I have no experience of it as a space, but there is something outside it. Consider the friends, lovers, and families of a hundred people who were isolated for 24 hours, consider what it means, when the isolation is involuntary, when it goes on for years, when it is final.

En övergång eller översättning, är aldrig utan förlust. Denna utställning var tänkt för en plats och lokal. Nu har verken blivit slitna från denna kontext. En del av vad som skulle ha varit delade upplevelser har blivit isolerade och den delade erfarenheten, verkets hårda fakta på dess plats har blivit en viskning. Viggo Mattssons Drag me backwards forward forever tacklar detta direkt, med platsen så som den är här – G I S L A V E D. vad är ett namn (en gång ett varumärke) som ett materiellt faktum, inte ett eko utan ett ord drypande av mening; ett oöversättbart koncept.

VR-utställningar, onlinevisningsrum, livestreamade guidade turer. Alla faller platt i jämförelse med att vara på plats – du måste vara där för att förstå. Detta är fallet för Woodstock 1969 och för vår utställning. Anledningen att jag ville skriva om Carsten Höllers experiment är bara delvis dess anspelningar på isolering. En mycket viktigare anledning är att jag aldrig var där. Det är mycket tack vare Claire Bishops inflytelserika text The Social Turn (5) som influenserna av Höllers arbete stäcker sig bortom de 100 människor som var inlåsta i Atomium. (Även om man egentligen måste det.) Tillsammans med nästan alla som känner till och talar om detta verk har jag ingen upplevelse av det som plats, men det finns något utanför det. Överväg de vänner, älskade och familjer till de hundra personer som var isolerade i 24 timmar, överväg vad det innebär, när isolationen är ofrivillig, när den pågår i åratal, när den är slutgiltigt.

5. Claire Bishop, The Social Turn: Collaboration and its discontents, Art Forum, February 2006.

 

Absence, loss and distance: are all part of the human condition. All we have is here and now, yet we are made up of memories and imagination, what we are is always something and somewhere else. Emelié Sterner’s She listened seems to deal with a distant memory remembering and re-imagining, being at once past and present selves. A collapse of linear time that might be created by a change of place, as if we shed versions of ourselves in all the places we move through. Gabriel Barria Colliander’s Long Stretch Help Old might be an incarnation (all flesh is grass (6)) of such a past and passed self, left behind along the way.

Travel through space is always travel through time and travel after this pandemic and in the face of climate change may never be the same (what we ‘millenials’ have been accustomed to), we were slowly adjusting to thinking of any trip as more or less a guilt-trip too, searching for ways to compensate. Now as airlines go bust and planes stay on the ground we must imagine distances differently — what if one minute underwater could give you one minute in the sky; Lisa Liljeström’s A one way trip to Gran Canaria, asks concretely. As a student of art history in the early 21st century, my teachers still made much of the aura that Walter Benjamin conceptualised 7, of the importance of encountering the actual work in itself. So, if you have to be there, how do you get there? Images could never do justice to the artworks they portrayed. Fragmenting and reshaping it like the sky in Yrsa Petersson’s Where the stars are shining at night. Yet it is precisely from the imagination of the artist that the work has emerged and into the imagination of the spectator that it must (re)turn. Any lasting impression that an artwork makes is therefore at a distance, in its absence.

Avsaknad, förlust och distans: är allt del av det mänskliga tillståndet. Allt vi har är här och nu, trots detta är vi uppbyggda av minnen och fantasi, vad vi är, är alltid något och någon annanstans. Emelié Sterners Hon lyssnade verkar hantera ett avlägset minne hågkomst och fantasi, förflutet och närvarande på samma gång. En kollaps av den linjära tiden som kan ha uppstått genom en förflyttning, som om vi efterlämnar versioner av oss själva på alla platser vi rör oss genom. Gabriel Barria Collianders Long Stretch Help Old kanske är en inkarnation (allt kött är gräs (6)) av ett sådant förflutet och passerat jag, kvarlämnat längs vägen bakom oss.

En resa genom rummet är alltid en resa genom tid, och resande efter denna pandemi och i ställda inför klimatförändringar kommer aldrig att bli det samma (så som vi ’millenials’ har varit vana vid) vi blev sakta vana vid att varje resa var även en skamresa, sökandes efter sätt att kompensera. Nu då flygföretag går i konkurs och planen stannar på marken måste vi föreställa oss avstånd annorlunda – tänk om en minut under vatten kunde ge oss en minut i luften; Lisa Liljeströms A one way trip to Gran Canaria, ställer denna fråga. Som konsthistoriestudent i det tidiga 2000-talet, mötte jag professorer som gjorde ett stort nummer av auran som Walter Benjamin föreställde sig 7, av vikten att möta konstverket i sig självt. Så om du måste vara där, hur tar du dig dit? Bilder kan aldrig göra konstverket de representerar rättvisa. De fragmenterar och omformar det som himlen i Yrsa Peterssons Där man kan se stjärnorna om natten. Trots detta är det precis från fantasin som detta verk har framställts och till fantasin hos betraktaren som det ska (åter)komma. Alla bestående intryck som verket skapar måste därför ske på avstånd, i dess frånvaro.

6. Isahia 40:6 & Peter 1:24 [ And! https://en.wikipedia.org/wiki/All_Flesh_is_Grass_(novel) ]
7. Walter Benjamin – The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction, 1935.

 

At best this transition, this distancing of art is a democratic impulse, a step away from the commodified artwork towards something accessible to all, something that can be spread and shared as easily as a story or a text. At its worst, the immaterialisation of the artwork makes it exactly that; a story or a text, turns it into literature.

Art is somewhere else: This might always be the case,
as Marcel DuChamp pointed out, any work of art depends upon the spectator to come into contact with the external world, that is the creative act where art becomes art 8. Duchamp’s mathematical description of this process as a ‘deciphering’, appears dated. To many of us at this time ‘the external world’ seems ever so much a theoretical construct. What holds true is that the art work is an event, between the artist and the spectator. Not in the ‘somewhere’ represented by the exhibition space, it is the somewhere of the mind. But the mind in turn is somewhere too (here).

Making an exhibition, normally ends up as a question of placements, creating a topology of works so that relations more or less freely appear between them, and their context. This immaterial exhibition too is a means of placing this body of works. Not in a specific context but in the great unknown that is your hands. Our original exhibition would have closed on 20.05.10, this one I hope you will keep.

Som bäst skulle denna övergång, detta distanserande av konsten kunna vara en demokratisk impuls, ett steg bort från konstverket som vara mot något tillgängligt för alla. Någonting som kan spridas och delas lika enkelt som en historia eller text. Som värst innebär denna immaterialisering av konstverket just det; att verket blir en historia eller en text, förvandlas till litteratur.

Konsten är någon annanstans: det förhåller sig kanske alltid så. Som Marcel Duchamp påpekade är alla konstverk beroende av betraktaren för att komma i kontakt med världen utanför, detta är skapandeakten där konstverket blir konst 8. Duchamps matematiska beskrivning av processen som ett ’dechiffrererande’, framstår som daterad. För många av oss känns världen utanför i dessa dagar som en rent teoretisk konstruktion. Vad som förblir sant är att konstverket är en händelse mellan konstnären och betraktaren. Inte i det någonstans som representeras av utställningsrummet, men någonstans i betraktarens fattningsförmåga. Men den i sin tur är också någonstans (här).

Att skapa en utställning slutar vanligtvis i en fråga om placeringar, att göra en topologi av verk där relationer mer eller mindre fritt uppstår mellan dem och deras sammanhang. Denna immateriella utställning är också ett sätt att placera dessa verk. Inte i ett specifikt sammanhang men i det stora okända som är dina händer. Vår ursprungliga utställning skulle ha stängt 20.05.10, den här hoppas jag att du behåller.

Nils Svensk
Curator // Konstintendent

8. Marcel Duchamp, The Creative Act, 1959.