MATTI SUMARI [Mmmmm-an-an-anual labou-rrrrrrrrr]
27 april – 28 juli, Gislaveds Konsthall
Nya verk i metall, ljud och rörelse av Matti Sumari visas på Gislaveds konsthall, arbeten för ögat, örat, handen och tanken. Arbeten som samtidigt är kroppar och gjorda för kroppar.
Utanför Gislaveds konsthall välkomnar en stålskulptur I mänsklig skala: verket Jag är tröskel (I am Threshold) är gjort av cykelställ som omformats till en vemodig, människoliknande gestalt med blanka metallögon. Figurens form har sitt ursprung i en minimal bit tång som följt med konstnären under flera år. När Sumari omformar funna material från industrin, till nya livsformer sker det ofta med naturen som förebild. Verket vill socialisera med besökarna: välkomnar dem till och med att parkera cyklar i den.
Inuti den gamla industrilokalens dunkel möter vi större verk i form av belysta installationer med blanka metallytor. Besökarna bjuds in att själva navigera runt ibland dem på en rullande bänk, gjort av ombyggda kundvagnar. Död materia blir till levande former, kanske till och med besjälade kroppar, på den rullande skulpturen bjuds vi in att möta dem på samma nivå. Det går att tänka på utställningsrummet som en spelplan, en scen befolkad av omänskliga aktörer redo för mänsklig interaktion.
Ramverk i metall, som stora dörröppningar, står mitt i utställningssalen och bygger upp mindre rum. Varje ram/dörröppning har en bild inuti sig, som har böjts i metallrör. Verket heter Stor förargelse (Big Frown) och dess portaler visar bl.a. ett bistert ansikte och abstrakta rutmönster där någon även brutit sig igenom den inrutade tillvaron. Materialet - metallstängerna och dess rutmönster - härstammar ur bord från en nedstängd svarklubb.
Verken är skapta av skrotmetall varaktiga material tagna ur bruk, ur funktion och cirkulation. Det är nya former för materialet, bestående men inte stillastående. Utställningen på Gislaveds konsthall bjuder på en mångbottnad upplevelse av former, ljud och rörelse, konstverken är bearbetade för hand och med kroppen och de bjuder för ovanlighets skull in publiken i en struktur att uppleva både genom kroppens rörelse och handens beröring.
Konsthallens ventilation har också fått nya pustande tillskott till sin infrastruktur: Skulpturerna i serien [Kkkkrrroppp-opp-opps-arrrrr-rrrr-bbbbbbete] [𝘔𝘮𝘮𝘮𝘮-𝘢𝘯-𝘢𝘯-𝘢𝘯𝘶𝘢𝘭 𝘭𝘢𝘣𝘰𝘶-𝘳𝘳𝘳𝘳𝘳𝘳𝘳𝘳𝘳𝘳] är ventilationstrummor som fått nya utväxter och växt ihop med byggnadens egna rör. De rasslar och vibrerar lågmält. Även där erbjuder en skulptur sig själv som sittplats med tydlig anvisning var besökaren ska slå ner sin bakdel.
Ventilationstrummorna som Sumari bearbetat har fungerat som ledningar för ett kontinuerligt och enkelriktat flöde av luft. Ett slags andning och en förutsättning för den mänskliga andningen men samtidigt helt väsensskild. Där vi andas in och ut genom samma strupe, flödar ventilationssystemets luft alltid åt samma håll.