En stor konstutställning samlar samtidskonstnärer i Gislaveds övergivna industrilokaler. Under sommaren håller konsthallen till i Gislaveds gamla gummifabrik. Denna konsthändelse är möjlig tack vare ett nära samarbete med den lokala konstnärsgruppen Konst:fabriken som disponerar lokalerna. Utställningen som skapats för platsen lägger tyngdpunkten på aldrig tidigare visade verk och nya platsspecifika installationer.

Måleri och skulptur delar rum med ljudkonst, videoverk och texter och en deltagarbaserad installation som gett arbetstillfällen åt 20 av kommunens ungdomar. I sommar har några feriearbetare fått ett alldeles speciellt sommarjobb: att ingå i och vara med och bygga upp ett konstverk av konstnären Nina Jensen.

I utställningen ingår också andra levande delar, några tusental nematoder är dansare i The Disengaged Free Jazz Orchestras performanceverk ”Trollformler och kompost” som pågår under hela utställningsperioden med kulmen den 24:e juli, när konstnärsduon bakom verket Kajsa Wadhia och Maria Stiernborg gör ett specialframträdande. Introt till deras verk började spelas redan och ett slags eko av verket kommer att finnas kvar till utställningens slut.

I Hale Tengers verk ”Reappearance” ingår en liten självsådd växt som börjat växa på en fuktig plats i utställningslokalen, den spelar en huvudroll i en installation av ljud och bild i vad som är denna internationellt verksamma konstnärs första utställning i Sverige.

Allt kött Är Hö, är ett utforskande av själens boning i den materiella världen. Människor som djur, växter och ting är materiella. Vi består av kött, när vi dör blir vi så småningom jord, av jorden blir växter; hö. Då är vi inte så olika resten av den materiella värld vi rör oss i, den topografi, den arkitektur, de interiörer, möbler och den teknologi som vi varje dag förhåller oss till är kanske inte så olika växter djur eller människor. Vi är alla samma skrot och korn och vad vi i dagligt tal kallar liv är kanske bara en egenskap bland många hos materialen.

Plastätande bakterier porträtteras i Matti Sumaris skulpturer. Dessa nya livsformer omvandlar, vad vi lärt oss se som, oorganisk till organisk materia. De lever i och av det nästan eviga avskräde som mänskligheten efterlämnar. Skulpturernas material är rester, plast, krossat glas, fragment av byggmaterial. På ett sätt som påminner om bakteriernas transformerar Sumari materia till nya objekt, kanske till och med nytt liv.

Som material, är vi människor också möjliga att bearbeta, forma och omforma. Dagliga övningar kan ändra kroppen och sinnet. Victoria Verseaus av gjutna dilatorerna är resultatet av en repetitiv praktik. En gång i taget fylls och töms formen, avgjutningarna adderas en i taget till ett långsamt växande monument. Formens ursprung är som ett instrument för en liknande men inverterad praktik, upprätthållandet av neo-vaginan. Arbetet tar form, materialiseras i utställningsrummet och konstnärens kropp. Ett utsträckt material som ändrar form; sinnet är också kött och kött är ett material.

Kroppen är samtidigt själens boning och ett objekt bestående av materia som över tid ändrar form. Människor är inte stabila eller permanenta utan föränderliga, formbara och övergående. Människor liksom konstverk är materiella, men vilken själ bor i ett konstverk eller i en gammal industrilokal?

Allt Kött Är Hö, är ett förslag på ett sätt att möta världen och att se på konst: Betrakta allting som materiellt inklusive dig själv. Se allting som besjälat liksom dig själv. Iaktta noga vad som är något, tänk på vad det är inte dess beståndsdelar inte dess relationer men vad det är i sig självt, som en helhet; ett objekt. Francis Patrick Bradys text är ett objekt i sig själv som knyter ihop historia och material. Den fungerar samtidigt som ett verk i utställningen och en ingång till de texter och den teori som är knuten till utställningen. ”Gummistövlar och ett pappersflygplan”talar om rörelse på skilda sätt, och den sätter samtidigt arbetet med en kollaborativ bokversion av Allt Kött Är Hö i rörelse.

Max Ockborn skapar i sina skulpturer nya objekt genom att sammanföra objekt, skruvar horn pinnar stenar snäckskal och möbler till exempel blir ett djur. Träbitar lim lack och gamla kläder blir konsthallens nya receptionist. På så vis skapar han kompanjoner och bygger vänner. Hans skulpturer befolkar samma rum som besökare och personal i utställningen. Målningarna å andra sidan har traditionella placeringar i ett otraditionellt rum och verkar bestå av samma material som själva byggnaden (men gör vi nte alla det?), en materialrearrangering lik skulpturernas men med ett annat mål.

Nils Svensk, Curator Konstintendent